Kändes bra att fixa nytt från topp till tå. Hemma hade jag redan nya skor, ny tunika och en ny underbar sjal i rött. Så jag kommer nog att känna mig fin i morgon.
Annars är jag tröttare än trött.
Höll på att frontalkrocka på en halv meter när.
Inte mitt fel, men det kvittar ju när man sitter där i sin bil.
På hemvägen körde jag förbi ett vackert gammalt rött hus vid en sjö.
Just då i den minuten önskade jag att jag bott där. Det var så rofyllt och jag kunde känna hur vilsamt livet var i det huset.
Längtar just nu efter detta:
- Onsdag kväll
- Sticka
- Läsa
- Städa
- Bara få vara...
Fast nu ska jag jobba lite till och sen ska jag stryka tunikan och sen lacka naglarna och göra fotbad. Därefter ska jag längta efter ett annat liv.
3 kommentarer:
...hoppas jag får en tårtbit eller två efter den pampiga invigningen.
Har bett Carina att ta med det hit till mej.
Hoppas! Hoppas! Hoppas!
säger den förhoppningefulle
vännen Socrate
...men döm om min häpnad!
Ingen tåårta alls så långt ögonblicket såg!!
Nu hörde jag en liten fågel kvittra att det inte serverades nån tårta alls, men ska denna lilla pyttepetitessdetalj behöva sätta hjulet i käppen för mej, att få en tårtbit från den pampiga och mycket påkostade och ståtliga invigningen??? Unnrar bara.....
hungrie vännen Socrate
Livet är fullt av besvikelser. Det blev ju ostkaka istället.
Men jag lovar att nästa gåg vi har tårta på jobbet så ska du få min bit. Bara jag får marsipanrosen...?
Hon på hörnet
Skicka en kommentar