Lite om döden

Har just läst ut den här boken.
En fantastiskt naken, vacker och ärlig skildring av en man vars fru får en svår form av bröstcancer och dör ett par år senare.
Jag grät oerhört mycket boken igenom.
Alla skildringar av döden får mig att göra det och det beror inte bara på min egen rädsla för döden utan också på mina erfarenheter av den. För nio år sedan dog min Olli; mannen jag hade ett starkt kärleksförhållande med. Han dog hastigt i en olyckshändelse och jag hann aldrig säga adjö. Fast han gjorde det utan att jag riktigt fattade det när det skedde. Men i efterhand så förstår jag att han någonstans i sitt undermedvetna förstod vad som förestod och därmed också uttryckte sina känslor för mig extra mycket. Han genomförde också andra saker som jag med facit i hand förstod var hans farväl.
Någon månad före hans död dog en av mina absolut bästa vänner genom tiderna. Hon visste om sin död sen länge och skrev till och med ett avskedsbrev till mig. Hon var enormt stark som kunde göra detta och jag är henne evigt tacksam för att jag fick chansen att säga adjö. Det oavslutade kan vara så tungt att bära.

Att drabbas av sorg är att genomföra ett stort arbete. I alla fall är min erfarenhet att man måste vara både stark och modig för att orka genom alla faser. Det är så lätt att fly och säga till sig själv att nu är allt bra, nu kan jag glömma. Men för mig är sorg ett sår som oftast är läkt men ibland slår man emot det och det börjar blöda igen. Så får man plåstra om och vandra vidare efter ett tag igen.