Idag har jag gått i ganska tunga tankar som har rört sig kring detta med vänskap. Jag är en sån som tror människor om gott och kan väl tänka att jag är ganska naiv. Och även om jag är väldigt öppen som person så har jag svårt att öppna upp mitt riktigt djupa jag för andra människor.
Men så ibland möter jag någon på jobbet, via bloggen eller när jag är ledig och gemensamt tycke uppstår.
Jag känner vänskap och sympati och blir privat med den här personen, bjuder generöst in till mina inre skrymslen.
Detta brukar förstås vara ömsesidigt.
Så påbörjas en dialog och ett samtal och jag känner mig lycklig och rik som har fått en ny vän.
Och sen; helt plötsligt, så är kontakten bruten och det var egentligen ingen vänskap.
Så står jag kvar och fattar absolut ingenting, nada, noll, inget...
Jag rannsakar mig själv; vad har jag gjort för fel?
Vet inte det faktiskt och det stör himlens mycket.
1 kommentar:
Det har jag också varit med om och det är inget fel du har gjort, det bara händer tror jag. Kram!
Skicka en kommentar