Ikväll var det stick-café. Jag var trött, sjuk och stressad när jag åkte dit men visste ju att jag lovat att lära ut hur man stickar strumpor från tårna och upp. Tog med mig beskrivningen och lite restgarn att ge bort och tänkte att det blir lite mysigt att sitta där och i lugn och ro visa tekniken för några stycken.
Så kommer jag in i rummet och där sitter 27 förväntansfulla själar och tittar glatt på mig. Höll på att svimma.
Men det var bara att börja jobba och när kvällen var slut hade rätt många med sig en stickad tå hem.
Det var himla kul faktiskt.
2 kommentarer:
Det är den största nåd som visas oss människor, detta att vi inte vet om allt i förväg... hade du vetat detta hade du gruvat dig hela dagen, eller hur? Nu slapp du det, men fixade allt galant!
kram,
Inger
Åhhh, vad bra sagt.
Såklart att det är så.
Du är klok du vännen.
Kram
Skicka en kommentar