I september för tio år sen fick jag ett brev från en av mina absolut bästa vänner genom tiderna. Hon skrev att hon nu var döende och hon ville ta farväl och tacka för allt. Jag fick en chock, grät i flera dagar men satte mig sen ner och skrev ett brev tillbaka. Så småningom skrev jag också en krönika som publicerades för prick tio år sedan idag. I krönikan berättade jag bland annat att jag var så tacksam för att jag trots allt hade fått chansen att säga adjö till min vän.
Samma dag fick jag ett mejl från mannen jag då hade en relation med. Han skrev så här:
"Radion berättar: discobrand på hisingen...60 ungdomar döda. Känner doften av vild panik, bränt kött...allt det som inte får finnas. Sedan spelas Stand Bye Me...gråter hejdlöst, allt blir för mycket. Gnuggar mig på lillfingertoppen - förvirrad - vill hålla gråten borta. Tappar alla perspektiv på tillvaron. P4 sätter på sliskig musik -om hjärtan som inte är öppna - vill inte att P4 ska spela om mig.
Sov som vanligt dåligt inatt, vaknar nästan varje timme. 03:30 var jag pigg men låg kvar. Fick en tanke: Vad fan väntar jag på? Döden? Varför väntar jag ut döden; varför slå ihjäl tid när mitt hjärta skriker; Gör något av ditt liv!"
Ja, så skrev han min kärlek; då för länge sen.
Fem månader senare så var både han och min väninna döda.
1 kommentar:
Visst är det märkligt med "livets vindlingar"! Jag hade en skolkompis, tillika kompis utanför skolan, som fick en svår muskelsjukdom och gick bort bara 33år gammal och efteråt, när han fått lägga lidandet bakom sig och lämna moder jord, tänkte jag den där snudd på oundvikliga tanken "varför han och inte jag?".
Vad ska det tjäna till? kan man undra, men den frågan har inget svar så det tjänar inget till att grubbla över den.
Vi lever vidare och hoppas på en ljus morgondag, även om INGEN har nåt löfte alls om den, så "Why worry?" hälsar
vännen och medgrubblaren Socrate
Skicka en kommentar