Ikväll var jag i kyrkan och lyssnade till Plura och Eldkvarn.
Så fantastiskt, så stärkande och så underbart.
Vilken kraft det är med musik och vilken poet han är; han Plura.
Nånting måste gå sönder
Nånting måste gå sönder, för att himlen ska va' blå.
Nånting inom oss som vi burit på.
Något ska falla, för att ett hjärta ska slå.
Något som stått så länge.
Någon som måste gå.
Nånting måste gå sönder, nånting inom mig gå isär.
Det finns inga under, ingen går hel ur det här.
Det är som med en god bok, älskling, som du och jag.
Efter det sista kapitlet vill man ha ännu en rad.
Vi är äldre nu och närmare himlens nav.
Varför är det enda man minns det som aldrig blev av.
1 kommentar:
Vilken suverän text.
Ångrar nästan nu att jag inte gick dit, trots att jag fick frågan från en vän.
Plura är en sån där person man inte riktigt kommer underfund med men som skriver om "verklig hjärta&smärta" och inte bara "ytligt tjafs".
hälsar vännen Socrate
(...som visst börjar bli sentimental på gamle dar...)
Skicka en kommentar