Tog bara en kvart den här gången.
Fast jag har haft rätt ont och höll på att svimma efteråt.
Hoppas nu att det läker ihop som det ska.
Och jag vet, jag är en riktig sjåpmaja men jag kan inte hjälpa det.
Har haft så mycket bekymmer med mina tänder och är också ett barn av amalgamåldern då man borrade upp hela tanden och fyllde den, istället för att behandla med fluor.
Överhuvudtaget har jag blivit känsligare med allt.
Nu när jag varit hemma ett par dagar har jag äntligen läst "Tusen strålande solar" av Khaled Hosseini. Jag gråter floder och vill bara att det ska bli ett bra slut. På ett sätt blir det så, men på ett annat sätt blir det inte det.
Och jag vill så förtvivlat gärna att allt ska bli bra.
För mig och barnen och mina vänner och för samhället och för alla som mår dåligt och som är sjuka och olyckliga och ensamma.
Och jag vill att allt ska utvecklas till det bättre hela tiden.
Jag fattar att det inte funkar så, men det är så jag vill att det ska vara.
Kanske inte underligt att jag känner mig främmande i samhället ibland?
1 kommentar:
Hej! Känner igen mig i det du skriver. Ibland kommer bara uppgivenheten och vanmakten över en och det stora känns så stort och det mörka så mörkt. Det enda ljuset just då får bli att vi i alla fall inte blivit cyniska och tappat vår förmåga att känna empati. Även om det blir tungt ibland. Hoppas tanden läker ok!
Skicka en kommentar