Under några dagar nu så har jag tänkt mycket på det här med att tro.
Att våga tro på förändring, att våga tro på framtiden, att tro på sig själv.
Det är en sådan kraft i att känna tro.
Men även en väldig kraft när man inte tror.
Det är när min tro sviktar som jag faller djupast.
Det är då jag ser allt i svart och ingen ljusning finns i sikte.
Det är säkert rätt normalt att tappa tron emellanåt, men just nu känns det så oerhört viktigt för mig att jag inte för en endaste sekund får tappa min tro på att mitt liv ska bli som jag drömmer om.
1 kommentar:
Att tappa tron kan betraktas synonymt med att tvivla och med tvivel kommer kanske spekulationer och egna teoretiseringar som leder en vill på vägen. Och om vilsenheten kan jämföras med kaos så visst finns det mycket kraft i det också - fast utan ordning om man så säger.
Fullt normalt att ibland tvivla, tvivla på sin kärlek, på sin tro, på sig själv och ibland på sina sinnen. "-But what if this is as good as it gets ...?" Tappar man tron så står hoppet kvar och väntar - håll fast vid det.
Ha det gott.
Skicka en kommentar