Att mäta livets helhet med toscatårta

Från det jag var en ung tjej och framåt så var jag oerhört bra på att baka toscatårta. Dom blev alltid jättegoda, knapriga, knäckigt bruna och väldigt saftiga.
Så fort det var fest så bakade jag toscatårta.

Så hände en massa saker i mitt liv.
Dramatiska, svåra händelser som vände upp och ner på precis allt.
Jag sa hela tiden att jag kommer aldrig mer att bli samma vonna igen. Men för den skull visste jag inte hur den nya skulle bli. Allt var förvirrat och höljt i dunkel och det kändes som att jag famlade mig fram i mörker, dag för dag.

Det tog lång tid innan jag ens kunde börja tänka på att baka igen. Och när jag väl gjorde det så blev toscatårtorna torra, smuliga och bleka. Det hjälpte inte vad jag gjorde, jag lyckades aldrig.
Till slut slutade jag baka dom.

Men så i somras fick jag för mig att baka just tosca igen.
Och tänk, den blev precis perfekt, som förr i världen.
Numera misslyckas jag aldrig.

Och vad är då kontentan av detta resonemang?
Jo, för mig är det den viktiga slutsatsen att nu har jag landat, jag har format en ny vonna av en kvinna i bitar. Jag visste inte vem jag skulle bli, men jag kämpade på och följde min magkänsla och sakta byggde jag ihop mig igen.
Och när tiden var inne väcktes en del gamla bitar av mig upp igen.
Däribland konsten att baka toscatårta.