Att vara med

Och så åkte jag till sonen och hans tjej för att fika.
Luften var fylld av solens ljus och jag spelade Lennon i bilen.
Ingen kan berätta om ångest och litenhet som han (om man undantar Dylan förstås).
Ingen kan heller berätta om det storslagna som han.
Och jag satt där i bilen och kände att jag var en del av alltet.
Att alltet hade med sig mig i det som händer och sker.

När kaffet var urdrucket spelade jag yatzy med sonen och flickvännen och vi pratade och skrattade. Ömheten fanns i luften och det vara bara att andas in godhetens intentioner.

I bilen hem kom vemodets tårar för att åren gått så fort; tog jag verkligen tillvara på tiden när han var liten och satt i mitt knä.
Jo, jag gjorde nog det.
Men ändå tog det slut så fort och nu är en annan tid.