Och nu är det kväll och mörkt här i mitt Småland.
Jag har just rest genom en av de städer där jag växte upp och blev tonåring.
Jag såg husen och de välbekanta gatorna och med ens var jag den där blonda, lilla tjejen igen.
Hon som just hade börjat älska Beatles framför Rolling Stones, som hade bomull i behån och en väldigt kort grön kjol.
Men även en grön militärparkas, ökenkängor och gröna ögon som ibland blev mörka av vemod.
Det var också hon som blev så stolt när den första mensen kom på sommarlovet, att hon genast skrev till tjejerna i klassen att nu var hon kvinna - på riktigt.
Och hon som nu hade blivit kvinna blev handlöst förälskad i den nya killen i klassen. Han som kom från Malmö, från det stora livet...
Men på klassens resa till Liseberg blev hon lika handlöst förälskad i en annan och lämnade utan att blinka den nyblivna smålänningen utanför berg- och dalbanan.
Det var hon som sen blev jag och många år senare mötte honom jag lämnat. Han beskrev så målande hur han hade känt det den där dagen på Liseberg. Hur ledsen han varit. Hur illa jag hade gjort honom.
Och vi gick omkring i vår stad och upplevde våra platser igen och pratade om den där gången då livet ändå på något vis började på riktigt.
Sen lämnade han mig och åkte hem till sitt nya hemland långt, långt borta.
2 kommentarer:
Det fina med de där grejerna som gör så ont när de inträffar, är att det är de som har gjort oss till dem vi är nu.
Förra sommaren fick vi skriva fem ord som beskrev oss själva. Jag läste ofta på postitlapparna. På en av dem stod
"Jag skulle vilja leva om mitt liv."
Det kändes lite ledsamt.
Han som skrev det berättade efteråt att han inte alls menade så. Han tyckte att han hade ett gott liv ocj att han gott kunde tänka sig att leva det en gång till.
Å så vemodigt vackert du skriver. Sitter i skymningen på fredag kväll och tänker på hur mitt i prick du är. Önskar dig en skön helg.
Skicka en kommentar