I förra veckan var jag på begravning. Det var den fantastiska träsnidaren Eva Spångberg som hade dött (googla gärna på henne).
Hon var en människa som betydde mycket för mig och många, många andra.
Ingen kunde tala om tro som hon. Så blev hon också vald till svenska kyrkans mest betydelsefulla
kvinna under 1900-talet. Hon var inte bara en förkunnare utan snidade också figurer, lite naivstiska i sitt
uttryck. Hon hade också gjort sin egen kista. Den var blåmålad och vid fotänden hade hon skrivit
att hon levt ett lyckligt liv och tackade sina föräldrar och vår herre för detta.
För mig var hon den villkorslösa kärleken personifierad och jag önskar att jag kunde leva mitt liv
åtminstone några timmar på det sätt hon gjorde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar