God jul och så...

Strax är det julafton och jag är nog klar med det mesta jag hade tänkt mig. Och det som inte är gjort spelar ingen roll. Efter gårdagens Linköpingsbesök är det tydligare än någonsin att det är relationer och kärlek som är det viktiga i livet. Den älskade lilla dotterdottern blev under dagen så pass pigg att hon fick flytta från intensiven till en barnavdelning där barn med diabetes, cancer och neurologiska skador vårdas. Det var skönt för dottern och svärsonen att de fick ett eget rum där de kan få vara ifred lite mera och där det är lugnare. Nu ska de fira julen på sjukhuset och så får vi se när de får åka hemåt. Min exman åker till dem i morgon och stöttar. Jag kommer att åka jag också, vet ännu inte riktigt när. De har ett rum på Ronald McDonald som är mera som ett hotellrum. Det var ett fantastiskt hus som var mycket vackert inrett och med mycket leksaker och roligheter. Där får föräldrar med svårt sjuka barn bo så att de får en slags normalitet i tillvaron. Det gjorde ett stort intryck på mig att se små sjuka barn i varierande åldrar och föräldrar med trötta och tomma ögon. Det är så lätt att glömma hur livet egentligen kan vara, när man själv inte har varit drabbad på ett tag. Jag har verkligen haft min beskärda del av sorg, men ändå märker jag nu att jag har glömt. Jag tror det ligger i livets natur att glömma, man måste ju leva sitt liv. Men något jag aldrig ska glömma är att lägga en slant i insamlingsbössan för Ronald McDonald.