En äkta medmänniska

Idag på lunchen kom det fram en man till mig som jag känner ganska ytligt. Vi brukar mest hälsa på varandra. Men idag kom han alltså fram och frågade mig hur jag mår efter allt som hänt och händer med lilla Amanda. Jag berättade förstås hur vi har det med oro och ängslan och framför allt om det som lilla Amanda måste utstå. Han var så medkännande och intresserad när vi pratade och efteråt blev jag så glad över att han kom fram och verkligen visade att han bryr sig. Han som jag egentligen inte alls känner. Så har jag så kallade vänner som jag mejlat till och som visserligen svarat men som sen inte kunnat skicka en rad och fråga hur det är. Jag tycker sånt beteende är skit och jag skulle själv aldrig kunna vara sån. Men det är bara att konstatera vi människor är så olika och för en del finns det inte på agendan att vara en genuin medmänniska.