Det är konstig;
men när man är på den yttersta grenen,
när det känns som att man inte kan ta ett steg till,
när döden känns närmare än livet och alla tårar är slut.
Ja, då finns kraften där helt plötsligt och jag är lugn och samlad och finns mitt i ett starkt ljus.
Jag får så mycket kärlek och värme av de som vet om Amandas återfall, jag blir buren av det.
Nu tar vi en dag i taget och vilar i stunden.
Det har vi i familjen bestämt.
Vi är tillsammans och pratar mycket
Och mitt i allt leker lilla Amanda helt obekymrad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar