Ett möte

Jag tänker på det som Lilla Lobelia skrev i en kommentar här nedanför; om att mötas i sorg. För några år sedan skrev jag den här krönikan i Må Bra om just ett sånt möte.

"Hon kommer gående mot mig, i ena handen har hon sin käpp och i den andra sin handväska. Hon är säkert över 80 år gammal och sommarhatten sitter stadigt över de permanentade lockarna. Egentligen ser hon ut som schablonbilden av en riktig tant. Lite mödosamt böjer hon sig över en av de blomsterfyllda vaserna som står i minneslunden, plockar lite med blommorna och säger sedan rakt ut i luften:
- Min man ligger här sedan två år…
Själv sitter jag på bänken strax intill, bakom solglasögonen är mina ögon röda, och jag har just lagt ner en ros till min älskade som dog för några månader sedan. Egentligen ligger han i en annan minneslund, i en annan stad. Men vad spelar det för roll en dag som denna när sorgen och saknaden har slängt ut mig på livets trappa, som barfotabarnet utan papperslapp.
Så kommer den okända kvinnan fram och sätter sig bredvid mig på bänken. Jag försöker mumla något tröstande om att jag vet hur det känns att mista den som står en nära, men det är som om kvinnan inte vill lyssna. Istället tar hon sats och säger:
- Och förra året miste jag min dotter. Mitt enda barn. Hon ligger därnere, säger hon och pekar mot en samling gravstenar.
Så gråter hon och så även jag.
Och jag tänker på att detta att mista ett barn måste vara den allra tyngsta av sorger. Det måste vara tyngre och värre än att mista den man älskar.
Jag tänker också på hur märkligt livet kan vara som äntligen lät mig träffa mitt livs stora kärlek på ett sätt där slumpen och tillfälligheterna var de stora ingredienserna. Men där vi redan från början kände en speciell samhörighet och på ett underligt vis visste att från och med nu var våra liv helt förändrade.
- Jag blir aldrig samme man mer, sa du efter att vi känt varandra några dagar.
Inte heller jag blev någonsin densamma mer. Men kanske på ett sätt som jag inte kunnat föreställa mig.
För visst är det så att vi människor är så banala att vi inte tror att det värsta ska drabba just oss. Det händer alltid någon annan.
Att just jag skulle mista den som betydde så mycket för mig ingick inte i mina planer. Att just jag en vanlig vardagsmorgon skulle få beskedet att han låg hjärndöd och att det bara var timmar kvar innan respiratorn skulle stängas av.
Nej, det ingick inte i mina planer och ändå händer det ständigt i det som kallas för livet.
Så går mina tankar denna söndagseftermiddag när jag tagit en av mina födelsedagsrosor och lagt bland alla andra blommor i den rofyllda minneslunden.
Och den gamla kvinnan och jag sitter där och delar vår sorg. Vi har aldrig tidigare mötts och förmodligen kommer vi aldrig mer att ses, ändå kan vi dela det allra svåraste och känsligaste som våra inre rymmer.
Efter en stund tillsammans reser sig den gamla upp igen och går vidare med sin käpp, hatt och handväska.
Själv sitter jag kvar och några diktstrofer sjunger i mitt huvud, kanske är det Karin Boye, i alla fall är det ord som handlar om att när ångesten kommer så kan ett möte med en annan människa på vägen räcka som tröst.
Kanske byta några ord men egentligen räcker själva mötet…"