I fredags bara dippade jag och en massa rädslor började härja runt i min skalle.
Tänk om jag aldrig mer kommer att möta någon att älska?
Tänk om det händer barnen något hemskt?
Tänk om jag blir svårt sjuk och dör ensam utan någon bredvid mig?
Tänk om det aldrig blir som jag drömmer om.
Ibland är det svårt att leva.
1 kommentar:
Har du prövat att åka buss med rädslan? Att sätta sig på rädslans buss och stanna på alla hållplatser där rädslorna finns. Det har hjälpt mig mycket. På så sätt frontar man rädslan, men efter ett par varv med bussen har man lyckats ta udden av dem lite grann. Låter knäppt? Läs mer i mitt blogginlägg: http://lobeliasmelanom.blogspot.com/2008_06_01_archive.html
Skicka en kommentar