fredag 5 februari 2010

Shit!

Och jag går hem från jobbet i det ganska ovana ljuset och med all snö upplagd runt om mig längs vägen.
Jag är trött och det är nästan så att tårarna vill ut.
Vill gråta av arbetets börda, av min maktlöshet, av att jag är alldeles för godtrogen och snäll, ja jag vill gråta av nästan alla anledningar som finns.
Men jag svär istället inuti mig: långa ramsor blir det och jag känner mig fånig som inte är mer tacksam att jag är frisk och har mat på bordet. Jag vet ju att så många barn dör varje dag av svält, att barn dör i cancer och olyckor och att många mammor och pappor inte får se sina ungar växa upp för att dom själva dör.
Men just nu skiter jag i det och tänker att jag har rätt att få vara arg och ledsen; rätt att tycka att människor är svekfulla och jag ska aldrig mer lova att sticka något till någon som inte är mina barn för dom förtjänar det inte.
Och nu har jag nog lärt mig den läxan, det tog fasen många år, men nu är det slut med att vänligt tro på vad folk säger.
Jag är skittrött på människor som säger saker och inte menar det och inte klarar av att vara ärliga.

5 kommentarer:

Jag, Lobelia sa...

Men du, vi får spotta och svära ibland och förbanna allt, trots att vi är friska och har mat på bordet. Det måste få komma ut, så att det kan försvinna. Och vi är trots allt bara människor.
Önskar dig en skön och vilsam helg.

Monica Hansen sa...

Bra att du tänker efter och kommer underfund med vad som gör dig arg och ledsen!

Gör något åt någon som uppskattar det istället.. som sockar till hemlösa eller varma västar till nyfödda bebisar?

vonnaponna sa...

Tack snällingar. Och kram!

Karin sa...

Puh - jag har tänkt ibland att jag skall be dig eller en av mina andra stickvänner att få köpa ett par vantar men det har aldrig blivit av.
Kramar om dig.

Anonym sa...

Förstår känslan exakt ..det du skriver om otacksamhet när man stickat något till någon som inte har vett att uppskatta. (har varit i den sitsen själv..usch vad det sved !!). Sköt om dig nu Ywonne!!
Kram Mia i Karlstad