Kvällstankar

Om tre veckor har jag semester och jag skulle så gärna vilja slippa vara utarbetad när den börjar. Det vore skönt med en veckas nedtrappning på jobbet då jag kan städa i datorn och i rummet och känna att jag är i fas med allt. Detta har varit min ambition i alla år men hittills har jag inte lyckats. I år känns det dock mer angeläget än någonsin. Det har varit ett otroligt tufft år, ända sen förra sommaren, både på jobbet och privat. Naturligtvis är det allra värsta det som hände lilla Amanda med insjuknandet i hjärntumör. Men trots allt svårt så går man ändå framåt, det är den naturliga rörelsen, och man klarar mer än vad man tror (även fast jag trott jag nått gränsen flera gånger). Och fast det kändes som en evighet så har Amanda nu "bara" tre gånger kvar på sina cellgiftbehandlingar. På fredag åker de hem från Linköping, färdigbehandlade. Och jag är så glad för allas skull, men särskilt för deras, att de nu kan få börja leva ett normalt familjeliv.